Hallå igen! Bloggen har varit utsatt för otäckt angrepp som nu är avvärjt.
Trolle härstammar från samma förfäder som Lagotto och de olika vattenhundarna. Vi går på valpkurs förstår ni, och då måste man läsa på. Men vattengenerna har krullat sig på något vis, så Trolle gillar inte vatten – han attackerar det. Under heta sommardagar gick han en daglig match när vi vattnade våra tomater och kom in lika blöt och glad som om han tagit ett morgondopp. Biltvätt ska vi inte tala om…
Jag, som innerligt avskyr sammanhang där man ska stå i rampljuset, har gruvat mig hemskt för den här kursen, och kaxiga hundägare som vet allt är enligt min mening ren pest. Men kursen är bra! så här långt och ledarna håller hundägarna i kort koppel. Trolle är nog äldst i klassen (och stökigast) men det funkar ändå. Jag återkommer med rapport om familjens framsteg.
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
Trolle tokrusar genom trädgården minst ett par gånger om dagen. Jag vet inte om det är av pur livsglädje elle om han behöver få fart på magen – men hiskeligt fort går det. Varje rusning har sin bestämda rutt och som åskådare vet man inte om man ska blunda i förskräckelse när han rundar stora trädgårdbordet med 1 mm när, hoppar över jordgubbslandet och varvar huset så att gruset sprutar, eller skrattande beundra den lössläppta naturkraften och precisionen hos en naturbegåvad sprinter.
Hur som helst blir det halt när det regnar och för en tid sen körde lillen omkull på regnvåta chifferplattor så det small. Han grät en skvätt och haltade ömkligt, det blev koppeltvång och inga promenader. Vi klämde och kände utan att märka något särskilt och utan reaktion från patienten. Lite bättre efter ett par dygn och så när någon glömde ytterdörren blev det samma visa igen. Resultatet: eländigt halt efter vila särskilt. Så det blev ett besök på stora kliniken med röntgenutsrustning.
Den blygsamma semesterkassan gick visserligen upp i rök men det var det värt: inga frakturer eller bakomliggande ledproblem. “Bara mjukdelsskador” och ordinationen stillsamma promenader i koppel och antiinflammatorisk medicin i 10 dagar. Frustrerande för alla parter men nu är vovven pigg och frisk igen och matte får sina högt värderade långpromenader.
Sparad i Okategoriserade | 1 Kommentar
Jag har föreställt mig att hundar lär sig hantera livet genom att följa sin ledare och sin instinkt eller genom “trial and error-metoden” utan att grubbla så mycket på vägen. Men husgurun Ceasar beskriver hur valpar har ett fördröjt agerande för att de behöver klura ut vad som händer eller begärs innan de skrider till verket. Hesitance, kallar han det som den otåliga hundägaren kanske tolkar som olydighet eller brist på träning men som är valpens sätt att mentalt processa omvärlden. Jag råkade läsa de där raderna innan Trolle kom till huset och tycker att det verkar stämma på pricken. Det är dessutom så att om otåliga matte försöker forcera så slår vår vovve till alla bromsar och tvärvägrar.
Med sitt andliga perspektiv på relationen människa hund brukar ju den gode Ceasar också säga att man får den hund man behöver för att upptäcka sina brister och utveckla sina goda sidor och sin styrka. Så nu, när jag är på väg att explodera och adrenalinet pumpar i kroppen, kan jag ibland känna hur någon pickar på axeln och vänligt säger: tålamod är en dygd Sara:-)
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
Det lokala hunduppfostringsföretaget bjöd in till valpparty förra lördagen. De halvstora fick hållas för sig själva för att inte mangla de pyttesmå. Kul! tyckte tyckte Trolle men liite sega polare, lågsniffare hela bunten.
Jättebra idé tyckte matte/husse som förundrat tittade på 8-veckorsvalparna och insåg att så liten var han faktiskt en gång.
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
Det skygga lilla nystanet har passerat 5-månaders strecket och blivit en slyngel med lååånga ben. Det går ofattbart fort och ändå är det förstås en bra bit kvar tills han är fullvuxen. Rumsren blev han liksom bara en vacker dag (fast det har hänt ett par gånger att han lyft benet mot möblemanget när vi stojat för mycket inomhus).
Valptänderna har trillat ur och ersatts med ett imponerande, men betydligt trubbigare, garnityr. Trogen sina urgamla fågelhundsgener styr han redan bra hur hårt han vill bita, men i lekens hetta misstar han sig förstås ibland. Den lilla björktrastungen han bar iväg med härom veckan klarade sig ändå oskadd ur hans gap när vi äntligen fick honom att släppa taget medan en annan hade mindre tur (nu tycks de tack o lov ha lämnat sina bon för gott – pust!!). Godbitar i handen tar han fint som vore de ägg och att varsamt tugga på ett finger är så mysigt så.
Vi har skaffat oss en riktig klippmaskin också och vid det andra försöket gick det riktigt bra (bara några vilsekomna tofsar här och där). Vi klipper hela vovven samma längd rakt av – ingen fjollklippning här inte som husse säger – vilket får honom att ganska mycket likna ett lamm. Högst förtjusande.
För var dag som går framträder nya drag i Trolles personlighet, eller så faller fjällen från de tröga husbondfolkets ögon. Vad det än beror på så lär vi känna varandra allt bättre och det är liksom själva finessen med att ha hund tycker jag: ordlös kommunikation på hög nivå.
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
Foto: A. Strömberg
Jag älskar vår trädgård! Den är min ekologiska frizon, min lilla enklav där jag för en stund kan låtsas att allt i världen är som det ska. Här råder ett lagom slarv med en del trevliga högar och skrymslen för igelkottarna, doftande tacetter för de första fjärilarna, en stor kompost som är full av guldbaggens hjälpsamma (och lite äckliga) tjocka larver, en del matnyttigt, men mer som bara är för lusten. Här kommer inga kemiska bekämpningsmedel genom grinden, och om jag ibland låter mig stressas av fejande grannars brummande maskiner så sätter jag mig i skuggan av det stora gamla Åkeröträdet, njuter av dofter och virtuosa fåglar och säger strängt åt mig själv att tagga ner.
I år delar vi vår lustgård med en vitlockig orm som har en helt annan syn på saken än jag. Trolle jagar outtröttligt och hysteriskt våra igelkottar och fåglar, hoppar som en tok efter de skira fjärilarna, gräver i fel land och betar med förtjusning av alla nya, spännande knoppar som dyker upp. Just nu är det jordgubbsblommen som lockar och så var han lite tarv på liljekonvaljerna som växer bland de gammeldaxa rosorna. De senare är ju inte lämpliga att tugga i sig men han fastande tack-och-lov med mustaschen i de taggiga rosorna och satt insnärjd och grät när jag fick syn på honom.
Och jag har bestämt mig för att inte kriga. Med undantag för växthuset, där Trolle är portad, är trädgården lika mycket hans som vår.
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
Foto: A Strömberg
Trolle är en mästerlig tjuv – och låång när han står på tå. Han tycker dessutom alldeles bestämt att allt familjen äger är hans, och han släpper för det mesta utan knot sitt eget när vi ber honom. Det är tydligt att han ännu inte förstår hur det där med ägande hänger ihop för han rusar lika triumferande genom huset med sin alldeles egen snuttefilt som med nått annat som han olovandes snott för trillionte gången – den blå gummiskrapan i badrummet är just åtråvärdare än något annat. Det är inte lätt att reformera en övertygad liten rödgardist ska ni veta.
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
Hade glömt grinden öppen i går kväll när jag släppte ut yrvädret för att kissa. Trolle upptäckte genast fadäsen och jagade hysteriskt skällande en förbipasserande flicka nerför gatan.
Jag vet, jag vet! Man ska inte springa efter och skrika men man kan ju inte lämna helt oskyldiga personer i sticket heller. Så jag skrek och jagade efter i strumplästen till den lilles uppenbara förtjusning: yezz matte, nu tar vi henne! Flickstackarn stannade till slut vänligt nog och sa åt den hoppande busen att gå till matte. Han stannade genast och lät sig infångas medan flickan nådigt nickade åt mina framstammade ursäkter.
Milda makter – vad har vi gett oss in på?
Sparad i Okategoriserade | 1 Kommentar
Den jättelika vita bjässen är vår fyramånadersvalp som träffat på en minivariant av sitt släkte – en toypudel. Den här coola och ofrissade damen såg inte ut att vara någons leksak men annars ger förleden “toy” obehagliga associationer tycker jag. Läste för ett tag sedan en artikel på just det temat där en vetrinär kritiserade den nya trenden att använda hunden som tillbehör, i första hand ägnat att förstärka ägarens personlighet. Samma elände, menade han, vare sig det gäller minihundar à la Paris Hiltons Chihuahua eller stora slagskämpar - åtminstone för hundens del. (Den som ofrivilligt kommer i vägen för ett frustrerad tillbehörshund däremot har ju onekligen lättare att freda sig för den mindre varianten.)
Trolle tycker att andra hundar är både spännande och lite läskiga. Han sätter sig för det mesta pladask på rumpan om vi möter, eller ser, en annan hund på våra promenader. Sen sitter han tyst och stirrar storögt tills den andre är på betryggande avstånd. Stora hundar som skäller ut oss är jättehemska men så finns det andra som han säger att han gärna skulle hälsa på. Det får han för det mesta inte om inte den andre också är en valp eller om vi råkar känna både hund och ägare och är någonstans där de kan mötas utan koppel.
Men när allt fungerar bra är det fria mötet hundar emellan fantastiskt. Som häromdagen när vi mötte H tillsammans med hans gamla schäfertik och en något yngre schäferblandning. Trolle satt som ett tänt ljus och följde dem med blicken när gamla Lina fick för sig att hon ville hälsa på den nye. Med bara svansen viftande i små, små snabba tag och i övrigt blickstilla väntade Trolle på att hon skulle komma fram. Hon nosade grundligt varefter Trolle respektfullt reste sig för att bli granskad i den andra änden med. Samma ritual med den andra hunden och först därefter vågade Trolle göra en försiktig lekinvit. När damerna visade att de inte var så särskilt leksugna backade han genast och vi gick helt lugnt åt varsitt håll.
Ett annat slags möte ägde rum i vår trädgård en kväll några dagar senare med en leksugen rottisvalp som passerade förbi med sin husse. Hälsningsceremonin var avklarad på ett kick. Sen var det full fart som gällde tills den dubbelt så stora besökaren kom och lutade sig mot mina ben som om hon ville säga att den lille vita var en ganska ettrig typ. Tre andetags paus och så full fart igen på gullvivsängen – en kraftfull, svartglänsande figur och så ulltotten. Livsglädje!
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
Trolle är lycklig för att dottern flyttat hem ett tag. Ingen annan hälsar han med samma entusiasm – svansen går så att den raknar som en så där pipande pappersrulle man fick blåsa i på barnkalas. Öronen ligger bakåt, kroppen vibrerar, ögonen glittrar och man blir alldeles varm i själen av att se på.
Obeskrivligt äckliga saker som han hittar på backen gör honom också lycklig: just upptinade näbbmöss, fågelkadaver, geggiga papperstussar, cigarettfimpar (fast dom spottar han ut) och så förstås bajs i alla upptänkliga former. På min mammas 85-årskalas tog han sig olovandes en tur och käkade massor av kanadagåsbajs och spydde jättemycket, jätteäckligt grönt på bästa mattan. Annars klarar den lilla magen att processa det mesta. Jag blev lite orolig när han åt upp valda delar av våra tallriksunderlägg häromdagen men de kom snällt ut bakvägen under en promenad dagen därpå. Vi kämpar på med NEJ och LOSS och tror nog att det löser sig med tiden. Han är ju bara 16 veckor.
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
