Och DÄR låg ju en sådan där rolig äggkartong, som matte brukar lägga godis i och ge vovven i pedagogiskt syfte (leken öppna knepig förpackning). Trolle lyfte kartongen helt elegant med ett stadigt tandgrepp om en utstickande kant och for lyckligt iväg med hela härligheten ut i hallen. Dottern (med väl utvecklat sinne för humor) tjöt av skratt medan hussen försökte rädda familjens veckoranson av ägg. Trolle fick full pott: både äggkartong och roligt grimaserande lekkamrat. Alla ägg utom ett höll – förunderligt nog.

Nu ser han ut som den berömda kotten (som vi alla snällt lekte med som barn) med pinniga ben som sticker ut från ullboll. Tjusigt! Och så äter han hö. Alla våra djur gillar hö – att äta och att leka med. Ser helknäppt ut men vållar knappast någon skada.

Sålunda oklippt och mätt på hö ligger han nu i en hög av träflisor i soffan bredvid husse. Han är den allra finaste vovve jag vet just nu.

Numera släpar han inte klotet utan svingar det obehindrat och okontrollerat åt allehanda håll.  Däremellan grälar han och gnäller på det  eller ruskar det till döds. Om Trolle greppar långt ut på snöret blir kraften i hans svingar rätt avsevärd – det känns rejält om man råkar komma i vägen.

När vi åt middag i dag hade den oförståndiga matten gett honom klotet att roa sig med och Trolle showade för fullt bredvid matbordet. PANG så fick dottern en smäll i ryggen så att en köttbulle satte sig på tvären. När hon just hade återfått talförmågan såg vi alla klentroget, och liksom i slowmotion, klotet segla över matbordet för att slutligen landa i mattens rödvinsglas. SPLASCH så rann den röda västkan över bordet, stänkmålade elementet och väggen intill och bildade tillslut en litet sjö på golvet. Dottern skrattade så hon höll på att trilla av stolen, B smålog lite ängsligt och även matten måste dra på munnen. Trolle betraktade förtjust kalabaliken ända tills B förpassade klotet till diskbänkens innersta hörn. Då lade han sig och blickade surt under buskiga bryn: just när det var som allra roligast!

Två favoriter på julaftonskvällen – båda ganska matta. Trolle snusade sött hela juldagen efter pärsen att ha umgåtts med släkten, ätit många köttbullar och för övrigt nätt-och-jämt hållit sig i skinnet. På nyårsafton aktade vi oss noga för att vistas ute under kvällen och tog oss genom fyrverkerieländet utan att det satte några djupare spår tycks det. Trolle skällde missnöjt ut de första eruptionerna, men värre blev det inte. Och när några ettriga eftersläntrare small av på promenaden dan där på gitte han inte lyfta nosen från den trevliga fläck han ägnade sig åt just då. Hoppas innerligt att den avslappnade inställningen till dunder och brak får hålla i sig.

Nu är vi på upploppet till ettårsdagen den 27 januari. Trollet börjar bli en stor kille vilket ständigt ska bevisas på det sätt som pojkar visst gör – målbrottsgruffa, testa gränser, kolla på tjejer och jucka. Men han kryper gärna upp i famnen också – fast han inte längre ryms – och lägger huvudet på sne’ så fint när han begrundar ännu något obegripligt mänskligt ljud.

När Trollet fyller har det, nästan på dagen, också gått ett år sedan Tassen dog. Anna säger att han är den klarast lysande stjärnan på vår vinterhimmel så jag byter i tanken ofta några ord med honom när vi går vår kvällspromenad. Berättar hur mycket vi saknar honom och hur besvärligt det kan vara med valpar och så.

När vi kom hem från vår kvällspromenad mötte vi tre slokörade häxor som tomhänta kom ut från vår gård. ”Hej små häxor” sa jag så vänligt, ”var det ingen hemma?”  När flickorna ruskade på hattarna så de gröna lockarna flög bjöd jag genast in dem igen för att reparera skadan.

Trolle for som en elvisp när husse släpade honom mot ytterdörren med hysteriskt pipande häxor i släptåg. När kopplet tagits av och vovven förpassats till köket gjorde densamme en 180*-vändning och for ut genom ytterdörren som en blixt. Väl ute rusade han överlyckligt stormskällande mot besökarna.

Trolle jagade på sitt vis i allt snävare cirklar och jag på mitt  genom att raskt fösa flickorna in i hallen samtidigt som jag avvärjde Trolles attacker (krampaktigt leende och utan att svära högt!). Efter en lönlös jakt med alla tänkbara mutor lyckades vi, genom att lämna Trolle ensam ute,  efter en evighet övertyga honom om det kloka i ett komma  in. Häxorna slussades  oskadda ut genom grinden där åtminstone två av dem påstod att de visst skulle våga komma igen. Suck – slutet gott osv. Så värst mycket gullande det blir det då inte ikväll Trolle!

Snart 9 månader, snabb, stark och rädd för spöken; skitjobbig och alldeles ljuvlig på samma gång.

Visst skrev jag något positivt om valpkursen sist?? Och alltså visst var kursen ok, men valpen…! Du milde tid vilken tonårsrebell vi har fått i huset. Den förledande söta jycken tycks [1] ha glömt allt matnyttigt han lärt sig, som sitt namn och kom hit och så, [2] med förnyad styrka återupptagit gamla ovanor, som att bli skogstokig och skälla och nypas så fort kopplet åker av utomhus, [3]lagt sig till med nya vanor som att lyckligt kasta sig över intet ont anande matte och jucka mot hennes ben och [4] med tidigare oanad intensitet gå taket med jämna mellanrum på den där kursen.

Fast nu är jag lite orättvis: Trolle var lös flera timmar utan att bråka i helgen när vi räfsade löv.  Det gick visserligen åt en halv tub med räkost och fler kast med liten boll än jag kan räkna men det ÄR ett framsteg. Och i lördags när vi var försökselever på hundinstruktörernas examen så var han jätteduktig mellan utbrotten – som faktiskt inte var så många.

Har just klippt pälsen på tassarna vilket inte är en av Trollets favoritsysselsättningar. Det kan man i och för sig förstå eftersom matte klippte fel på en klo härom sistens och orsakade ett mindre blodbad. Trolle reagerade inte alls på själva klippet, men allt stök det förde med sig: kompresser och fåniga bandage som skulle sitta kvar. Inte hoppa upp i soffan heller. Tacka för att man försöker smita nästa gång någon viftar med korvpåsen i riktning mot verkstan där redskapen förvaras.

Hallå igen! Bloggen har varit utsatt för otäckt angrepp som nu är avvärjt.

Trolle härstammar från samma förfäder som Lagotto och de olika vattenhundarna. Vi går på valpkurs förstår ni, och då måste man läsa på. Men vattengenerna har krullat sig på något vis, så Trolle gillar inte vatten – han attackerar det. Under heta sommardagar gick han en daglig match när vi vattnade våra tomater och kom in lika blöt och glad som om han tagit ett morgondopp. Biltvätt ska vi inte tala om…

Jag, som innerligt avskyr sammanhang där man ska stå i rampljuset, har gruvat mig hemskt för den här kursen, och kaxiga hundägare som vet allt är enligt min mening ren pest. Men kursen är bra! så här långt och ledarna håller hundägarna i kort koppel. Trolle är nog äldst i klassen (och stökigast) men det funkar ändå.  Jag återkommer med rapport om familjens framsteg.

Hur som helst blir det halt när det regnar och för en tid sen körde lillen omkull på regnvåta chifferplattor så det small. Han grät en skvätt och haltade  ömkligt, det blev koppeltvång och inga promenader. Vi klämde och kände utan att märka något särskilt och utan reaktion från patienten. Lite bättre efter ett par dygn och så när någon glömde ytterdörren blev det samma visa igen. Resultatet: eländigt halt efter vila särskilt. Så det blev ett besök på stora kliniken med röntgenutsrustning.

Den blygsamma semesterkassan gick visserligen upp i rök men det var det värt: inga frakturer eller bakomliggande ledproblem. ”Bara mjukdelsskador” och ordinationen stillsamma promenader i koppel och antiinflammatorisk medicin i 10 dagar. Frustrerande för alla parter men nu är vovven pigg och frisk igen och matte får sina högt värderade långpromenader.

Jag har föreställt mig att hundar lär sig hantera livet genom att följa sin ledare och sin instinkt eller genom ”trial and error-metoden” utan att grubbla så mycket på vägen. Men husgurun Ceasar beskriver hur valpar har ett fördröjt agerande för att de behöver klura ut vad som händer eller begärs innan de skrider till verket.  Hesitance, kallar han det som den otåliga hundägaren kanske tolkar som olydighet eller brist på träning men som är valpens sätt att mentalt processa omvärlden. Jag råkade läsa de där raderna innan Trolle kom till huset och tycker att det verkar stämma på pricken.  Det är dessutom så att om otåliga matte försöker forcera så slår vår vovve till alla bromsar och tvärvägrar.

Med sitt andliga perspektiv på relationen människa hund brukar ju den gode Ceasar också säga att man får den hund man behöver för att upptäcka sina brister och utveckla sina goda sidor och sin styrka. Så nu, när jag är på väg att explodera och adrenalinet pumpar i kroppen, kan jag ibland känna hur någon pickar på axeln och vänligt säger: tålamod är en dygd Sara:-)

Det lokala hunduppfostringsföretaget bjöd in till valpparty förra lördagen. De halvstora fick hållas för sig själva för att inte mangla de pyttesmå. Kul! tyckte tyckte Trolle men liite sega polare, lågsniffare hela bunten.

Jättebra idé tyckte matte/husse som förundrat tittade på 8-veckorsvalparna och insåg att så liten var han faktiskt en gång.