Det skygga lilla nystanet har passerat 5-månaders strecket och blivit en slyngel med lååånga ben. Det går ofattbart fort och ändå är det förstås en bra bit kvar tills han är fullvuxen. Rumsren blev han liksom bara en vacker dag (fast det har hänt ett par gånger att han lyft benet mot möblemanget när vi stojat för mycket inomhus).
Valptänderna har trillat ur och ersatts med ett imponerande, men betydligt trubbigare, garnityr. Trogen sina urgamla fÃ¥gelhundsgener styr han redan bra hur hÃ¥rt han vill bita, men i lekens hetta misstar han sig förstÃ¥s ibland. Den lilla björktrastungen han bar iväg med härom veckan klarade sig ändÃ¥ oskadd ur hans gap när vi äntligen fick honom att släppa taget medan en annan hade mindre tur (nu tycks de tack o lov ha lämnat sina bon för gott – pust!!). Godbitar i handen tar han fint som vore de ägg och att varsamt tugga pÃ¥ ett finger är sÃ¥ mysigt sÃ¥.
Vi har skaffat oss en riktig klippmaskin ocksÃ¥ och vid det andra försöket gick det riktigt bra (bara nÃ¥gra vilsekomna tofsar här och där). Vi klipper hela vovven samma längd rakt av – ingen fjollklippning här inte som husse säger – vilket fÃ¥r honom att ganska mycket likna ett lamm. Högst förtjusande.
För var dag som går framträder nya drag i Trolles personlighet, eller så faller fjällen från de tröga husbondfolkets ögon. Vad det än beror på så lär vi känna varandra allt bättre och det är liksom själva finessen med att ha hund tycker jag: ordlös kommunikation på hög nivå.