Det skygga lilla nystanet har passerat 5-månaders strecket och blivit en slyngel med lååånga ben. Det går ofattbart fort och ändå är det förstås en bra bit kvar tills han är fullvuxen. Rumsren blev han liksom bara en vacker dag (fast det har hänt ett par gånger att han lyft benet mot möblemanget när vi stojat för mycket inomhus).
Valptänderna har trillat ur och ersatts med ett imponerande, men betydligt trubbigare, garnityr. Trogen sina urgamla fågelhundsgener styr han redan bra hur hårt han vill bita, men i lekens hetta misstar han sig förstås ibland. Den lilla björktrastungen han bar iväg med härom veckan klarade sig ändå oskadd ur hans gap när vi äntligen fick honom att släppa taget medan en annan hade mindre tur (nu tycks de tack o lov ha lämnat sina bon för gott – pust!!). Godbitar i handen tar han fint som vore de ägg och att varsamt tugga på ett finger är så mysigt så.
Vi har skaffat oss en riktig klippmaskin också och vid det andra försöket gick det riktigt bra (bara några vilsekomna tofsar här och där). Vi klipper hela vovven samma längd rakt av – ingen fjollklippning här inte som husse säger – vilket får honom att ganska mycket likna ett lamm. Högst förtjusande.
För var dag som går framträder nya drag i Trolles personlighet, eller så faller fjällen från de tröga husbondfolkets ögon. Vad det än beror på så lär vi känna varandra allt bättre och det är liksom själva finessen med att ha hund tycker jag: ordlös kommunikation på hög nivå.
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
Foto: A. Strömberg
Jag älskar vår trädgård! Den är min ekologiska frizon, min lilla enklav där jag för en stund kan låtsas att allt i världen är som det ska. Här råder ett lagom slarv med en del trevliga högar och skrymslen för igelkottarna, doftande tacetter för de första fjärilarna, en stor kompost som är full av guldbaggens hjälpsamma (och lite äckliga) tjocka larver, en del matnyttigt, men mer som bara är för lusten. Här kommer inga kemiska bekämpningsmedel genom grinden, och om jag ibland låter mig stressas av fejande grannars brummande maskiner så sätter jag mig i skuggan av det stora gamla Åkeröträdet, njuter av dofter och virtuosa fåglar och säger strängt åt mig själv att tagga ner.
I år delar vi vår lustgård med en vitlockig orm som har en helt annan syn på saken än jag. Trolle jagar outtröttligt och hysteriskt våra igelkottar och fåglar, hoppar som en tok efter de skira fjärilarna, gräver i fel land och betar med förtjusning av alla nya, spännande knoppar som dyker upp. Just nu är det jordgubbsblommen som lockar och så var han lite tarv på liljekonvaljerna som växer bland de gammeldaxa rosorna. De senare är ju inte lämpliga att tugga i sig men han fastande tack-och-lov med mustaschen i de taggiga rosorna och satt insnärjd och grät när jag fick syn på honom.
Och jag har bestämt mig för att inte kriga. Med undantag för växthuset, där Trolle är portad, är trädgården lika mycket hans som vår.
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
Foto: A Strömberg
Trolle är en mästerlig tjuv – och låång när han står på tå. Han tycker dessutom alldeles bestämt att allt familjen äger är hans, och han släpper för det mesta utan knot sitt eget när vi ber honom. Det är tydligt att han ännu inte förstår hur det där med ägande hänger ihop för han rusar lika triumferande genom huset med sin alldeles egen snuttefilt som med nått annat som han olovandes snott för trillionte gången – den blå gummiskrapan i badrummet är just åtråvärdare än något annat. Det är inte lätt att reformera en övertygad liten rödgardist ska ni veta.
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
Hade glömt grinden öppen i går kväll när jag släppte ut yrvädret för att kissa. Trolle upptäckte genast fadäsen och jagade hysteriskt skällande en förbipasserande flicka nerför gatan.
Jag vet, jag vet! Man ska inte springa efter och skrika men man kan ju inte lämna helt oskyldiga personer i sticket heller. Så jag skrek och jagade efter i strumplästen till den lilles uppenbara förtjusning: yezz matte, nu tar vi henne! Flickstackarn stannade till slut vänligt nog och sa åt den hoppande busen att gå till matte. Han stannade genast och lät sig infångas medan flickan nådigt nickade åt mina framstammade ursäkter.
Milda makter – vad har vi gett oss in på?
Sparad i Okategoriserade | 1 Kommentar
Den jättelika vita bjässen är vår fyramånadersvalp som träffat på en minivariant av sitt släkte – en toypudel. Den här coola och ofrissade damen såg inte ut att vara någons leksak men annars ger förleden ”toy” obehagliga associationer tycker jag. Läste för ett tag sedan en artikel på just det temat där en vetrinär kritiserade den nya trenden att använda hunden som tillbehör, i första hand ägnat att förstärka ägarens personlighet. Samma elände, menade han, vare sig det gäller minihundar à la Paris Hiltons Chihuahua eller stora slagskämpar - åtminstone för hundens del. (Den som ofrivilligt kommer i vägen för ett frustrerad tillbehörshund däremot har ju onekligen lättare att freda sig för den mindre varianten.)
Trolle tycker att andra hundar är både spännande och lite läskiga. Han sätter sig för det mesta pladask på rumpan om vi möter, eller ser, en annan hund på våra promenader. Sen sitter han tyst och stirrar storögt tills den andre är på betryggande avstånd. Stora hundar som skäller ut oss är jättehemska men så finns det andra som han säger att han gärna skulle hälsa på. Det får han för det mesta inte om inte den andre också är en valp eller om vi råkar känna både hund och ägare och är någonstans där de kan mötas utan koppel.
Men när allt fungerar bra är det fria mötet hundar emellan fantastiskt. Som häromdagen när vi mötte H tillsammans med hans gamla schäfertik och en något yngre schäferblandning. Trolle satt som ett tänt ljus och följde dem med blicken när gamla Lina fick för sig att hon ville hälsa på den nye. Med bara svansen viftande i små, små snabba tag och i övrigt blickstilla väntade Trolle på att hon skulle komma fram. Hon nosade grundligt varefter Trolle respektfullt reste sig för att bli granskad i den andra änden med. Samma ritual med den andra hunden och först därefter vågade Trolle göra en försiktig lekinvit. När damerna visade att de inte var så särskilt leksugna backade han genast och vi gick helt lugnt åt varsitt håll.
Ett annat slags möte ägde rum i vår trädgård en kväll några dagar senare med en leksugen rottisvalp som passerade förbi med sin husse. Hälsningsceremonin var avklarad på ett kick. Sen var det full fart som gällde tills den dubbelt så stora besökaren kom och lutade sig mot mina ben som om hon ville säga att den lille vita var en ganska ettrig typ. Tre andetags paus och så full fart igen på gullvivsängen – en kraftfull, svartglänsande figur och så ulltotten. Livsglädje!
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
Trolle är lycklig för att dottern flyttat hem ett tag. Ingen annan hälsar han med samma entusiasm – svansen går så att den raknar som en så där pipande pappersrulle man fick blåsa i på barnkalas. Öronen ligger bakåt, kroppen vibrerar, ögonen glittrar och man blir alldeles varm i själen av att se på.
Obeskrivligt äckliga saker som han hittar på backen gör honom också lycklig: just upptinade näbbmöss, fågelkadaver, geggiga papperstussar, cigarettfimpar (fast dom spottar han ut) och så förstås bajs i alla upptänkliga former. På min mammas 85-årskalas tog han sig olovandes en tur och käkade massor av kanadagåsbajs och spydde jättemycket, jätteäckligt grönt på bästa mattan. Annars klarar den lilla magen att processa det mesta. Jag blev lite orolig när han åt upp valda delar av våra tallriksunderlägg häromdagen men de kom snällt ut bakvägen under en promenad dagen därpå. Vi kämpar på med NEJ och LOSS och tror nog att det löser sig med tiden. Han är ju bara 16 veckor.
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
Någon som vill överta en lätt begagnad valp som knipsar hål i familjens alla kläder? Nä, jag fånar mig bara förstås men det finns stunder när förhållandet med Trolle känns lite ansträngt.
Så var det till exempel under en period när han plötsligt kunde studsa upp och haka rakbladsvassa tänder i något kärt klädesplagg som naturligtvis drogs sönder när hunden landade på backen igen. Så gick det med bästa fingervantarna, fina yllejackan, favoritkoftan, ett par jeans och vindtygsjackan. Och det blev inte bättre av att jag strängt spände ögonen i honom och sa Neej för då fick lilla vovven spel och började skälla som besatt och hoppa ännu mer.
Man kan gå två vägar i det läget och den ena innefattar våld. Jag är ingen vän av auktoritära uppfostringsmetoder i något sammanhang så jag valde att ignorera, vända mig bort och helst gäspa några gånger. De fick för det mesta till följd att vovven tredubblade sina ansträngningar. Till slut en vacker vårdag fick jag nog. NUJÄVLARLÄGGERDUAVFATTARUDET vrålade jag med mina lungors fulla kraft och kände hur det nästa ångade ur öronen. Jag är säker på att alla bybor som just då påtade i sina trädgårdar hörde mig och det gjorde faktiskt Trolle också. Han tystnade, satte sig tvärt och glodde betänksamt på mig och sen blev det inga tokryck mer på den promenaden.
Den kvällen knåpade ihop en skrammelburk och tänkte att jag skulle kunna hejda nya utbrott med hjälp av den. Nästa dag fick jag tillfälle att prova. Trolle började hoppa och skälla och jag slängde genast burken tätt intill honom. Han tystnade faktiskt och tittade förvånat på den nya grunkan innan han gjorde ett lyckligt jämfotahopp till burken, som han tog i munnen och skramlande rusade iväg med. Vilket fiasko! men roligt var det:-) (Dessutom är det faktiskt så numera att om jag skramlar till med burken i handen samtidigt som jag säger nej så slutar Trolle bråka, eller så är det så att han tröttnat alldeles på egen hand.)
Sparad i Okategoriserade | 1 Kommentar
Han ska inte bli någon knähund, vår Trolle. Han ska bli en stor, stilig HUND som vill gå milslånga skogspromenader och däremellan vakta husbondfolket och ägorna. Han ska titta förvånat om vi råkar pipa på babyspråk men genast lystra till kärvt frammumlade kodord som hit, stopp och sök. Och han ska definitivt inte sova i vår säng utan i sin egen korg utanför sovrumsdörren. Men allt det där är ju på lite sikt alltså för ännu är han ju bara en mycket liten valp.
Vi har kommit en bit på väg med sovandet i alla fall. När dottern åkte hem föreföll Trolle rätt nöjd med att flytta från sängvärmen bredvid henne till sin korg nedanför min säng, och därifrån har han nu flyttat ytterligare några meter bort till byrån. Där stupar han i säng vid halvtiosnåret och sover oftast ungefär till klockan fem då han börjar knorra och böka runt i korgen. B, som snarkar fullständigt enormt och ändå inte vaknar av kissnödiga hundar, har tillfälligt flyttat in i gästrummet.
Fram emot sex blir det besynnerligt tyst några sekunder. Jag anar ett par lätta steg på golvet och så en lätt knuff mot sängkanten. Jag öppnar försiktigt ögonen och ser rakt in i hans mörkbruna. Rak i ryggen som en femstjärnig general står han. Inte ett ljud säger han, men ögonen talar sitt tydliga språk: jag är nödig!
BRÅTTOM! På med morgonrocken för grannarnas skull, skopa upp jycken i famnen för han går så långsamt i trappan, upp med ytterdörren och barfota ut på grusgången där Trolle hukar sig och pinkar i vad som känns som minst en kvart. Sen går vi in igen. Jag tycker att vi gott kan sova lite till, Trolle har svårare att komma till ro. Så häromdagen hände det. Det var ovanligt tidigt och jag var ovanligt trött, så när vi kom in stoppade jag den sprattlande hunden under täcket och kröp själv ner bredvid.
Det är som att hålla ett barn i famnen – den lilla kroppen som känns så skör, snabba hjärtslag och lätta andetag. Han gnagde lite på min tumme och i nästa minut sov vi båda två. Någon gång under timmarna som följde ålade han sig upp och lade sig på fotänden. Halv sju gick vi upp och väckte B. Lika i går och idag. Jag intalar mig att det kommer få ett slut den dag Trolle kan hålla sig hela natten utan problem men till dess får han vara min hemliga sängkamrat ibland.
Sparad i Okategoriserade | Kommentarer
Hurra! Han är vaccinerad och vi kan äntligen gå lite längre promenader. Vi gick tillsammans över fälten i det torra fjolårsgräset och njöt av kvällsol och fågelsång. Trolle fick trampa skogstigar en liten bit för första gången i sitt liv. Det gillade han.
Ser fram mot att träffa andra hundar oxå och öva vett och etikett på hundars vis. Milda, goa Tassen var argsint mot en del andra hanhundar och vi lyckades aldrig komma till rätta med det. Nu vill vi göra allt för att det inte ska bli samma visa med Trolle. Kanske valpkurs till hösten är en bra idé?
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
…säger man ju och menar osams av bara tusan. Så har det då aldrig varit här i huset där hundar och katter samsats och gillat varandra skarpt i alla år. Fast visst har vi försökt underlätta Isses (kattens) tillvaro lite genom att lyfta upp kattmaten på köksbänken och stänga dörren om henne när hon vill sova i fred. Och vi undrade väl kanske om tålamodet skulle tryta när Trolle skällt ut henne, jagat henne genom huset och stulit hennes mat. Men nej då, de är båda lika pigga på att umgås fast det råder vissa språksvårigheter.
”Lek med mej” säger Trolle med rumpan i vädret på hundars vis. ”Lugn nu grabben” säger Isse och springer några steg vilket får jycken att lyckligt fara iväg som en stålfjäder. ”Enough” säger Isse efter en stund och sätter sig tvärt och jabbar med högern. Trolle bromsar så att det blir spår i backen och fattar noll. Så där håller de på.
Trolle gillar Smulan också och båda gillar råa morötter, men de får inte leka tillsammans för det. Lilla Smulan står nog inte pall för ett hundligt glädjeutbrott i full frihet men en puss genom gallret är ok!
Sparad i Okategoriserade | Ingen kommentar
