Hundarnas hus

Foto: Anna Strömberg

De är vassa valptänderna. Alla vet att det är så men de flesta av oss har glömt just hur vassa det faktiskt är. Igår fick jag plåstra om en entusiastisk kund innan hon gick (hennes eget fel faktiskt) och i förrgår mördade Trolle en pipanka. Den senare var en present från en vän – gul(ankan) och gällt pipande. Först blev han rädd, sen skällde han ut den och till slut slaktade han den. Jag fick tag i den just innan han skulle sluka pipmojängen. Ingen kvalitet på de där hundleksakerna…

Mina egna händer är fulla av röda märken. Somliga större än andra -  som det jag fick igår när han misstog min tumme för det nya tuggben han just hade fått. Annars bråkar vi mest om ifall man ska torka fötterna innan man går in (gissa vem som tycker vad) och eftersom lilla hunden ska ut stup i kvarten för att bli rumsren så går vi många ronder varje dag. Jag vinner som regel men det kostar.

Men vi älskar honom ändå – mer för varje dag!

31 03 2010 av Sara

Foto: Anna Strömberg

Trolle äälskar välling. Äter med stor entusiasm men har problem med att hålla benen i styr på vårt såpade köksgolv (den enda som någonsin har halkat där). Klorna är korta och trampdynorna mjuka som finaste handskinn, så bakbenen glider obönhörligt isär. När han nästan ligger ner krånglar han sig upp och går ett varv innan hann fortsätter med krubbet. Lite trögare går det med det uppblötta torrfodret och vem kan klandra honom – det ser ju jätteäckligt ut!

Känner mig lite villrådig när det gäller maten.Tänker på 80-talets foderskandaler och mer aktuella reportage om att billiga foder är lika bra som de dyra. Vill egentligen göra maten själv men tvekar eftersom många säger att det kräver specialkunskaper. Och visst är det väl så att hundens näringsbehov skiljer sig från människans, men jag undrar jag – är det kanske samma snack som när det gällde barnmaten, dvs. mest ägnat  att fylla mödrar/mattar med ängslan och mat/fodertillverkarnas fickor med pengar? Tror att vi väljer en medelväg med en del Änglamarks torrfoder och en del egen mat.

Hur som helst får han nog i sig det han behöver nu för han växer snabbt (kliver ner från soffan själv) och springer fort (husse som springer efter har inte en chans).  För övrigt blir nog denna vovve, liksom alla våra andra vovvar, det man brukar kalla matorienterad. Det betyder att när den samvetsgranna matten, i enlighet med senaste klokboken, försöker förstärka sitt beröm t.ex. med en leksak så tittar vovven förvånat/ointresserat/förktfullt på prylen medan den allra minsat flisa korv får ögonen att glittra och svansen att gå.

27 03 2010 av Sara

Somliga skiter i det blå skåpet – Trolle skiter i vedboden. Det är en trevlig, tryggt ingägnad plats med tak och fantastiskt mycket jox på marken. Efteråt måste man bada fötterna – men det är det värt!

Vi kämpar på med att få vovven rumsren och gör vissa framsteg men jag tror inte Trolle riktigt känner när det är dax. Och ibland, som i går natt vid halv två, hann jag inte fatta att det där lätta krafset med tassen betydde ”jag är nödig”. Och så gick det som det gick. Fantastiskt hur mycket vätska som ryms i den där lilla figuren…Vi har som tur är inte några äkta mattor och de vi har ligger hoprullade som korvar och blockerar elsladdar och kontakter. För övrigt finns det överhuvudtaget inget roligare än prasslande hushållspapper och en kisspöl – tycker Trolle. Jag smyger iväg och tar ljudlöst lite papper. Kikar över axeln – kusten klar – och börjar torka. Duns, duns, DUNS, DUNS hör jag bakom ryggen innan han landar mitt i härligheten och börjar leka döda pappret. Beroende på vem som går segrande ur striden täcks golvet antingen snart av fuktig konfetti eller så hamnar tussen i kompostpåsen. Men golvet är i alla händelser torrt. Claim the paper, säger Cesar. Kyss mig där bak.

26 03 2010 av Sara

- Ni kommer se hur han växer dag för dag, sa hon – valpmamman. Mmm, sa vi och log så där som man gör när någon kanske överdriver en liten smula. Men se hon visste vad hon pratade om: den tredje dagen efter att en ängslig spädis tveksamt vacklade över tröskeln och bittert grät när lillmatte gick längre än två meter bort stormar ett betydligt större busfrö genom huset som en virvelvind. Biter, skäller, röjer och sover däremellan demonstrativt ensam i sin säng. Vi tittar lite förvirrat på varandra och försöker göra som Cesar (alla vet förstås vem hundviskaren Ceasar Milan är – eller?). Dottern är bäst och bannar mig och B. när vi glömmer vilka ord vi kommit överens om att använda eller tillåter honom att tugga lite på ett finger.

Något spakare blir han först när vi presenterar honom för kontrabasbordet i verkstaden och förklarar att det är här man klipper hundar och deras klor. För att understryka allvaret markerar vi lite med en borste också. Han tittar lite bekymrat på oss med sina vackra mörka ögon – hur menar de nu?

När den fjärde dagen gryr är bortbytingen borta och den mildare varianten av Trolle är tillbaka, bara ett nummer större.

22 03 2010 av Sara

Det här är liksom den riktiga dag 1 eftersom vi är hemma i Romme. Dottern är på besök några veckor och valpen och hon har adopterat varandra. De sover i samma säng och jag noterade yrvaket att det kokas välling klockan fem på morgonen utan att jag själv stigit upp:-) Vid sjusnåret tar jag och B. över bestyren en stund och B. får äntligen sällskap till brevlådan igen. Vi orkade inte skotta i går kväll och Trolle studsar som en ovanligt lycklig Bumbibjörn i den djupa snön.

Han älskar att vara ute den lille mannen. Valpmamman i Enskede tycker att man ska ta det lugnt de första veckorna – skapa trygghet och lära vovven (och husbondfolket) vad den heter. Sen kan man utnyttja faktum att valpar inte vill lämnas ensamma och öva lite inkallning skriver hon på hemsidan. Sagt och gjort! Trolle och jag gör sällskap till vedboden och sedan tar jag korgen och rusar runt husknuten och gömmer mig. ”Trolle” ropar jag med min mest förföriska röst. Ingen hund. Efter en lång stund kikar jag ut: där står vår lilla valp och nosar intensivt i gräset som töat fram intill uthusväggen. ”Trolle” försöker jag och han kastar ett förstrött ögonkast åt mitt håll. När han är klar med sitt gör han ett sorkhopp rakt upp i luften och rusar som en galning mot mig och ytterdörren.

Nu sover han sött i TV-soffan bredvid sin bästa vän och samlar krafter inför morgondagen. Ska bli kul att se vad som händer då…

22 03 2010 av Sara

Så här ser man ut om man är en 8-veckors storpudelvalp från Enskede.

Vi mellanlandade hos mina föräldrar i Stockholm på lördagen. Febril aktivitet utbröt för att rädda huset mattor från allvarligare katastrofer. Annars en trevlig och lugn kväll.

Natten blev en annan historia efter som den mänskliga valpmamman kommit på den mindre lyckade idén att bjuda kullen på torkade grisöron. Fort in och ännu snabbare ut om man säger så. Dottern och jag delade rum och säng med Trolle och tillbringade ett antal timmar den natten med att torka bajs och koka morotpuré ( lär va bra mot lösa hundmagar). Om det var morötterna eller moder natur vet jag inte men vid halvsjusnåret la vovven en stor hög med korvliknande konsistens och åt sedan välling som om det gällde livet. Ordningen återställd!

Hemfärden i rykande snöstormgick som en dans vad gäller Trolle. Han slocknade i Vällingby och reste sig yrvaket 4 timmar senare på Coop Forums parkering i Borlänge. B. satte honom i en snödriva där han gjorde allt man kan begära av hund. För bra för att va sant? Jodå, men en bra början på livet som dalahund.

18 03 2010 av Sara

Jag kan se dem framför mig – alla hundar som befolkat detta hus i en nästan obruten rad sedan mina farföräldrar flyttade in. Det är en liten krets av lurviga andar som vakar över oss och med roat överseende betraktar våra hundägarmödor.

Först lär en liten samojed ha kommit, som blev så ängslig när hon skulle lämna kullen att hon kräktes i farfars rockficka. Så var det vorsterflickan Bojan med en särskild plats i pappas hjärta tror jag. Rottweilern Buster, som avskydde militärer men i övrigt var en vänlig själ, minns jag själv. Jag nådde lagom upp att krama hans väldiga huvud och mitt eget var precis i skottlinjen när han sprätte efter uträttat behov.

Tillsammans med mig och maken kom så småningom Pontus och Fia till huset, två vilda blandrasjyckar som hade förtjänat ett bra mycket erfarnare husbondfolk än vi. Kanske fick deras efterföljare, Tassen, lite nytta av det de lärde oss den hårda vägen, men jag brukar tänka att han var född att bli den vänliga, glada gentleman han var. Som vi älskade den jycken: när han somnade för gott i vårt kök efter fjorton goda år tillsammans blev saknaden nästan omöjligt stor.

Vad eller vem kan hjälpa en att fylla ett sånt hål i livet? Det hänger i alla fall inte på storleken – det är då säkert. Det beigeaktiga nystanet, som inte är hälften så stort som vår vinterfeta katt,  har inte ens flyttat hit men huset känns ändå redan lite mindre tomt. På lördag är det dags att hämta Trolle!