Den jättelika vita bjässen är vÃ¥r fyramÃ¥nadersvalp som träffat pÃ¥ en minivariant av sitt släkte – en toypudel. Den här coola och ofrissade damen sÃ¥g inte ut att vara nÃ¥gons leksak men annars ger förleden ”toy” obehagliga associationer tycker jag. Läste för ett tag sedan en artikel pÃ¥ just det temat där en vetrinär kritiserade den nya trenden att använda hunden som tillbehör, i första hand ägnat att förstärka ägarens personlighet. Samma elände, menade han, vare sig det gäller minihundar à la Paris Hiltons Chihuahua eller stora slagskämpar - åtminstone för hundens del. (Den som ofrivilligt kommer i vägen för ett frustrerad tillbehörshund däremot har ju onekligen lättare att freda sig för den mindre varianten.)
Trolle tycker att andra hundar är både spännande och lite läskiga. Han sätter sig för det mesta pladask på rumpan om vi möter, eller ser, en annan hund på våra promenader. Sen sitter han tyst och stirrar storögt tills den andre är på betryggande avstånd. Stora hundar som skäller ut oss är jättehemska men så finns det andra som han säger att han gärna skulle hälsa på. Det får han för det mesta inte om inte den andre också är en valp eller om vi råkar känna både hund och ägare och är någonstans där de kan mötas utan koppel.
Men när allt fungerar bra är det fria mötet hundar emellan fantastiskt. Som häromdagen när vi mötte H tillsammans med hans gamla schäfertik och en något yngre schäferblandning. Trolle satt som ett tänt ljus och följde dem med blicken när gamla Lina fick för sig att hon ville hälsa på den nye. Med bara svansen viftande i små, små snabba tag och i övrigt blickstilla väntade Trolle på att hon skulle komma fram. Hon nosade grundligt varefter Trolle respektfullt reste sig för att bli granskad i den andra änden med. Samma ritual med den andra hunden och först därefter vågade Trolle göra en försiktig lekinvit. När damerna visade att de inte var så särskilt leksugna backade han genast och vi gick helt lugnt åt varsitt håll.
Ett annat slags möte ägde rum i vÃ¥r trädgÃ¥rd en kväll nÃ¥gra dagar senare med en leksugen rottisvalp som passerade förbi med sin husse. Hälsningsceremonin var avklarad pÃ¥ ett kick. Sen var det full fart som gällde tills den dubbelt sÃ¥ stora besökaren kom och lutade sig mot mina ben som om hon ville säga att den lille vita var en ganska ettrig typ. Tre andetags paus och sÃ¥ full fart igen pÃ¥ gullvivsängen – en kraftfull, svartglänsande figur och sÃ¥ ulltotten. Livsglädje!